Sången är en metafor för berättarens misslyckande med att upprätthålla sin egen moraliska kod, vilket gör att han känner sig blind och hjälplös. Han ser att orättvisor begås och att ingen gör något, och det drabbar honom hårdare eftersom han inte gjorde något för att stoppa det. Han jämför sig själv med Esmeralda, den romantiska och godhjärtade karaktären från romanen "Puckeln från Notre-Dame" som till slut krossas av ett system utan rättvisa. Berättaren sörjer en trasig värld och funderar över sina skuldkänslor för att han inte hjälpte till när tiden krävde det. Till slut inser berättaren att han inte kan fortsätta att hjälpa alla, men han bestämmer sig för att fortsätta och finna frihet på sin egen resa.